En kortare presentation. Jodå. Jag lovar, nästan.

Nu kickar vi som ni tidigare läst igång det här projektet på allvar! Tanken är att bloggen skall fylla era huvuden med vad vi än väljer att ge oss in på, vilket kan vara allt ifrån mjukost till tryckluftsborrar, epikurism och/eller gosedjurs postmodernistiskt filosofiska betydelse för bakandet av citronpaj med hallonkräm.

Min partner på dessa vida och vilda eskapader är ingen mindre än....

Niklas. Han är en person med ett ofta lysande sinne för humor som gillar att dra dåliga skämt nästan lika mycket som jag själv. Han är för snäll för sitt eget bästa, och tvekar inte att sätta sig i bilen halv tio på natten för att komma över på filosofiska samtal och tédrickande. En klippa när det är som svårast att hitta någonting konkret att luta sig mot. En häcksax när man upptäcker att ens världssyn är alltför igenväxt. En rakhyvel när ansiktet ser ut som en Wookie med överdriven hårväxt. Helt och hållet helhjärtat hyperhyvens är han, den där mannen, och en av mina absolut bästa vänner.

Jag kan inte plagiera alltför mycket på hans finfina presentation av mig, men det stämmer att vi lärde känna varandra i Bengtsfors, men att det hela tog fart på allvar i trakterna kring Västerås (i Eleria, om man så vill). Det som skett därefter är fört till rullarna. Bokfört i numrerade lådor någonstans i Underlandet. Fastkletat på Guds skolbänk med tuggummi och klister. Tejpat på Buddhas kylskåp. Begravt i Vishnus vindsförråd. ...Ni fattar vinken, och jag har slut på synonymer för stunden. Men vi har hur som helst varit med om massor ihop, vilket jag är mycket glad över.

Vi kan trigga varandra till att göra saker vi annars inte skulle pysslat med, vilket naturligtvis har lett till en hel del underliga scenarion genom åren.
Ibland kan man se Niklas som en rostig V8-motor fastkopplad på en Merry-go-round. (Vad fan heter de där åbäkena på svenska? Lekparkskaruseller?) Det kan vara lite trögt att få igång honom vissa dagar - åter andra går det fortare än vad man kunnat förbereda sig på - men när han väl startat kan det gå hur oförutsägbart till som helst, men på ett mycket bra sätt. Ibland kommer han rentav och kidnappar en utan att man märker det. Vid dagens slut är du kanske lite metaforiskt yr i skallen, men du är ändå glad att han finns där, och skulle han upptäcka att du behöver kräkas, erbjuds du snabbt en provosorisk spypåse. Om jag känner den snälle jäkeln rätt så skulle han rentav erbjuda dig att spy i hans keps utan att blinka. Han har verkligen ett hjärta av guld.

Hans brister? Jodå, visst fan finns de där, men varför skulle jag skriva någonting om dem egentligen? Han vet att det finns tillfällen då jag vill strypa honom, och han har en hög självmedvetenhet när det kommer till kritan, så jag ser ingen anledning att smäda honom verbalt. Då fortsätter jag mycket hellre med raka motsatsen, då hans kanske största brist är att han klankar ned på sig själv alldeles för mycket.










Här är han, för ett par år sedan. Söt redan då, och troligtvis hög på det mesta han hittat (vilket inte är mycket, då jag tenderar att göra rent hus). Detta inkluderar men är inte limiterat till: Godis, kanel, avbitartänger, skaldjur, manliga, rosa skumtomtar och en tub med kaviar. (Vet inte om jag någonsin sett honom äta skumgodis; vore det inte för den sarkastiska poängen så skulle jag bli djupt fundersam över om påståendet faktiskt är sant, men som det är nu, skriver jag ändå mest bara nonsens. Upptäckten förs dock till protokollet, och läggs bredvid den stora, lila dildo jag fann i hans sovsäck en kall höstmorgon i fjol.)
Vill han inte att jag publicerar den här bilden, lovar jag att ersätta den med en enorm fallos jag ritat i paint. Jag skall döpa den till Herbert, och pryda den med ränder av blåklintsblått. (HERBERT FINNS NU I BLOGGENS HÖGERKANT!)


// Snel Poni