Unik

Nu skall tystnaden brytas.

"Hammaren är kastad! Tärningen flyttad och svångremmen kapad! Här ska spillas bönor!" - Julius Cesar

Idag skulle jag vilja prata om en sak som fångat många människor av vår generationen, ett fenomen som återfinns i massmedia, i skolor, i hemmet och tom på toaletten. Jag pratar självklart om idén att man är unik. En larvig och ytterst fånig idé. Låt mig förklara varför genom att utgå från följande uttalande:

"Du är unik, precis som alla andra"

I dagens samhälle har fascinationen av personer som sticker ut nått nya höjder. Barn uppmuntras redan när de kan krypa att vara bättre än andra, att göra saker som får dem att vara unika. Genom att tvinga barnen att spela tvärklarinett, tvättfotboll och måla impressionistisk konst redan på dagis formar föräldrar barn som inte skall vara lika Svensson som dem själva. Varför? Ja det vette fan. Det beror möjligtvis i grunden att konkurrensen ökat i arbets- och kärlekslivet. Man måste vara speciell och ha fler förmågor än någonsin i bagaget för att lyckas i de båda. Men nog om den samhällsinsikten, vidare mot flummet!

Folk gillar att sticka ut, (åtminstone efter högstadiet, för innan den perioden är över är det citat: för jävligt! slutcitat, det ger dem en känsla av att inte tillhöra flocken, som ofta föraktas av speciellt de moderna medierna, att vara en unik liten snöflinga som är bättre än andra. Men varför skulle detta vara nåt att skryta om? Är man egentligen så himla unik även om man spelar banjo och åker enhjuling? NEJ!

När vi pratar om en person som är unik finns det säkerligen flera tusen som har liknande förmågor, liknande intressen och mål i livet. De förmågorna, intressena och målen får individer att dela in sig i grupper, då dem vill tillhöra andra personer som är unika och förstår dem. Men om vi går in på djupet, att ingen är den andra lik i och med olika språk, olika utseenden och olika varianter av personlighets drag, då är svaret: ja, den personen är unik, men där kommer också kruxet: Han är unik, precis som alla andra! När det kommer till skott så är vi människor jäkligt självmotsägande. Vi är alla lika, för vi är alla unika. Vad finns det då för poäng att peka ut att vi är det?

I detta jordeliv föds vi, lär vi oss om livet, erfar vi liknande upplevelser och vi delar in oss i grupper beroende på vad vi gillar och vad vi vill ha ut av vår tid på denna lilla glob, må det vara att åka motorcykel, skriva en bok eller dansa, det är saker som förenar oss, gör oss till samma folk. På så vis kan man inte vara unik, vi vill alla tillhöra det stora hela, och det är i min åsikt det som gör oss alla lika, en av de saker som definierar oss som människor.