Nu skall tystnaden brytas.
"Hammaren är kastad! Tärningen flyttad och svångremmen kapad! Här ska spillas bönor!" - Julius Cesar
Idag skulle jag vilja prata om en sak som fångat många människor av vår generationen, ett fenomen som återfinns i massmedia, i skolor, i hemmet och tom på toaletten. Jag pratar självklart om idén att man är unik. En larvig och ytterst fånig idé. Låt mig förklara varför genom att utgå från följande uttalande:
"Du är unik, precis som alla andra"
I dagens samhälle har fascinationen av personer som sticker ut nått nya höjder. Barn uppmuntras redan när de kan krypa att vara bättre än andra, att göra saker som får dem att vara unika. Genom att tvinga barnen att spela tvärklarinett, tvättfotboll och måla impressionistisk konst redan på dagis formar föräldrar barn som inte skall vara lika Svensson som dem själva. Varför? Ja det vette fan. Det beror möjligtvis i grunden att konkurrensen ökat i arbets- och kärlekslivet. Man måste vara speciell och ha fler förmågor än någonsin i bagaget för att lyckas i de båda. Men nog om den samhällsinsikten, vidare mot flummet!
Folk gillar att sticka ut, (åtminstone efter högstadiet, för innan den perioden är över är det citat: för jävligt! slutcitat, det ger dem en känsla av att inte tillhöra flocken, som ofta föraktas av speciellt de moderna medierna, att vara en unik liten snöflinga som är bättre än andra. Men varför skulle detta vara nåt att skryta om? Är man egentligen så himla unik även om man spelar banjo och åker enhjuling? NEJ!
När vi pratar om en person som är unik finns det säkerligen flera tusen som har liknande förmågor, liknande intressen och mål i livet. De förmågorna, intressena och målen får individer att dela in sig i grupper, då dem vill tillhöra andra personer som är unika och förstår dem. Men om vi går in på djupet, att ingen är den andra lik i och med olika språk, olika utseenden och olika varianter av personlighets drag, då är svaret: ja, den personen är unik, men där kommer också kruxet: Han är unik, precis som alla andra! När det kommer till skott så är vi människor jäkligt självmotsägande. Vi är alla lika, för vi är alla unika. Vad finns det då för poäng att peka ut att vi är det?
I detta jordeliv föds vi, lär vi oss om livet, erfar vi liknande upplevelser och vi delar in oss i grupper beroende på vad vi gillar och vad vi vill ha ut av vår tid på denna lilla glob, må det vara att åka motorcykel, skriva en bok eller dansa, det är saker som förenar oss, gör oss till samma folk. På så vis kan man inte vara unik, vi vill alla tillhöra det stora hela, och det är i min åsikt det som gör oss alla lika, en av de saker som definierar oss som människor.
måndag 17 augusti 2009
måndag 11 maj 2009
En kortare presentation. Jodå. Jag lovar, nästan.
Nu kickar vi som ni tidigare läst igång det här projektet på allvar! Tanken är att bloggen skall fylla era huvuden med vad vi än väljer att ge oss in på, vilket kan vara allt ifrån mjukost till tryckluftsborrar, epikurism och/eller gosedjurs postmodernistiskt filosofiska betydelse för bakandet av citronpaj med hallonkräm.
Min partner på dessa vida och vilda eskapader är ingen mindre än....
Niklas. Han är en person med ett ofta lysande sinne för humor som gillar att dra dåliga skämt nästan lika mycket som jag själv. Han är för snäll för sitt eget bästa, och tvekar inte att sätta sig i bilen halv tio på natten för att komma över på filosofiska samtal och tédrickande. En klippa när det är som svårast att hitta någonting konkret att luta sig mot. En häcksax när man upptäcker att ens världssyn är alltför igenväxt. En rakhyvel när ansiktet ser ut som en Wookie med överdriven hårväxt. Helt och hållet helhjärtat hyperhyvens är han, den där mannen, och en av mina absolut bästa vänner.
Jag kan inte plagiera alltför mycket på hans finfina presentation av mig, men det stämmer att vi lärde känna varandra i Bengtsfors, men att det hela tog fart på allvar i trakterna kring Västerås (i Eleria, om man så vill). Det som skett därefter är fört till rullarna. Bokfört i numrerade lådor någonstans i Underlandet. Fastkletat på Guds skolbänk med tuggummi och klister. Tejpat på Buddhas kylskåp. Begravt i Vishnus vindsförråd. ...Ni fattar vinken, och jag har slut på synonymer för stunden. Men vi har hur som helst varit med om massor ihop, vilket jag är mycket glad över.
Vi kan trigga varandra till att göra saker vi annars inte skulle pysslat med, vilket naturligtvis har lett till en hel del underliga scenarion genom åren.
Ibland kan man se Niklas som en rostig V8-motor fastkopplad på en Merry-go-round. (Vad fan heter de där åbäkena på svenska? Lekparkskaruseller?) Det kan vara lite trögt att få igång honom vissa dagar - åter andra går det fortare än vad man kunnat förbereda sig på - men när han väl startat kan det gå hur oförutsägbart till som helst, men på ett mycket bra sätt. Ibland kommer han rentav och kidnappar en utan att man märker det. Vid dagens slut är du kanske lite metaforiskt yr i skallen, men du är ändå glad att han finns där, och skulle han upptäcka att du behöver kräkas, erbjuds du snabbt en provosorisk spypåse. Om jag känner den snälle jäkeln rätt så skulle han rentav erbjuda dig att spy i hans keps utan att blinka. Han har verkligen ett hjärta av guld.
Hans brister? Jodå, visst fan finns de där, men varför skulle jag skriva någonting om dem egentligen? Han vet att det finns tillfällen då jag vill strypa honom, och han har en hög självmedvetenhet när det kommer till kritan, så jag ser ingen anledning att smäda honom verbalt. Då fortsätter jag mycket hellre med raka motsatsen, då hans kanske största brist är att han klankar ned på sig själv alldeles för mycket.
Här är han, för ett par år sedan. Söt redan då, och troligtvis hög på det mesta han hittat (vilket inte är mycket, då jag tenderar att göra rent hus). Detta inkluderar men är inte limiterat till: Godis, kanel, avbitartänger, skaldjur, manliga, rosa skumtomtar och en tub med kaviar. (Vet inte om jag någonsin sett honom äta skumgodis; vore det inte för den sarkastiska poängen så skulle jag bli djupt fundersam över om påståendet faktiskt är sant, men som det är nu, skriver jag ändå mest bara nonsens. Upptäckten förs dock till protokollet, och läggs bredvid den stora, lila dildo jag fann i hans sovsäck en kall höstmorgon i fjol.)
Vill han inte att jag publicerar den här bilden, lovar jag att ersätta den med en enorm fallos jag ritat i paint. Jag skall döpa den till Herbert, och pryda den med ränder av blåklintsblått. (HERBERT FINNS NU I BLOGGENS HÖGERKANT!)
// Snel Poni
Min partner på dessa vida och vilda eskapader är ingen mindre än....
Niklas. Han är en person med ett ofta lysande sinne för humor som gillar att dra dåliga skämt nästan lika mycket som jag själv. Han är för snäll för sitt eget bästa, och tvekar inte att sätta sig i bilen halv tio på natten för att komma över på filosofiska samtal och tédrickande. En klippa när det är som svårast att hitta någonting konkret att luta sig mot. En häcksax när man upptäcker att ens världssyn är alltför igenväxt. En rakhyvel när ansiktet ser ut som en Wookie med överdriven hårväxt. Helt och hållet helhjärtat hyperhyvens är han, den där mannen, och en av mina absolut bästa vänner.
Jag kan inte plagiera alltför mycket på hans finfina presentation av mig, men det stämmer att vi lärde känna varandra i Bengtsfors, men att det hela tog fart på allvar i trakterna kring Västerås (i Eleria, om man så vill). Det som skett därefter är fört till rullarna. Bokfört i numrerade lådor någonstans i Underlandet. Fastkletat på Guds skolbänk med tuggummi och klister. Tejpat på Buddhas kylskåp. Begravt i Vishnus vindsförråd. ...Ni fattar vinken, och jag har slut på synonymer för stunden. Men vi har hur som helst varit med om massor ihop, vilket jag är mycket glad över.
Vi kan trigga varandra till att göra saker vi annars inte skulle pysslat med, vilket naturligtvis har lett till en hel del underliga scenarion genom åren.
Ibland kan man se Niklas som en rostig V8-motor fastkopplad på en Merry-go-round. (Vad fan heter de där åbäkena på svenska? Lekparkskaruseller?) Det kan vara lite trögt att få igång honom vissa dagar - åter andra går det fortare än vad man kunnat förbereda sig på - men när han väl startat kan det gå hur oförutsägbart till som helst, men på ett mycket bra sätt. Ibland kommer han rentav och kidnappar en utan att man märker det. Vid dagens slut är du kanske lite metaforiskt yr i skallen, men du är ändå glad att han finns där, och skulle han upptäcka att du behöver kräkas, erbjuds du snabbt en provosorisk spypåse. Om jag känner den snälle jäkeln rätt så skulle han rentav erbjuda dig att spy i hans keps utan att blinka. Han har verkligen ett hjärta av guld.
Hans brister? Jodå, visst fan finns de där, men varför skulle jag skriva någonting om dem egentligen? Han vet att det finns tillfällen då jag vill strypa honom, och han har en hög självmedvetenhet när det kommer till kritan, så jag ser ingen anledning att smäda honom verbalt. Då fortsätter jag mycket hellre med raka motsatsen, då hans kanske största brist är att han klankar ned på sig själv alldeles för mycket.
Här är han, för ett par år sedan. Söt redan då, och troligtvis hög på det mesta han hittat (vilket inte är mycket, då jag tenderar att göra rent hus). Detta inkluderar men är inte limiterat till: Godis, kanel, avbitartänger, skaldjur, manliga, rosa skumtomtar och en tub med kaviar. (Vet inte om jag någonsin sett honom äta skumgodis; vore det inte för den sarkastiska poängen så skulle jag bli djupt fundersam över om påståendet faktiskt är sant, men som det är nu, skriver jag ändå mest bara nonsens. Upptäckten förs dock till protokollet, och läggs bredvid den stora, lila dildo jag fann i hans sovsäck en kall höstmorgon i fjol.)
Vill han inte att jag publicerar den här bilden, lovar jag att ersätta den med en enorm fallos jag ritat i paint. Jag skall döpa den till Herbert, och pryda den med ränder av blåklintsblått. (HERBERT FINNS NU I BLOGGENS HÖGERKANT!)
// Snel Poni
En kort presentation
Välkomna till det första inlägget i Snel Poni and Sad Panda, bloggen där två underliga hjärnor kommer att dela med sig av just underligheter, tankar om livet och sexuella referensskämt i allmänhet. Jag skall börja med att presentera, inte mig själv, utan min medbrottsling i intranätets vida... nät.
Johan är en trevlig, skojfrisk, och en smula homoerotiskt lagd person när det kommer till humorn. Han föddes för snart 19 år sen, vilket har lett till en hel del problem och en hel del skratt. Jag lärde för första gången lära känna honom i en liten håla i Sverige som kallas Bengtsfors, där vi inte lade särskilt mycket uppmärksamhet till varandra till en början. Det skulle krävas en resa på 40mil, en helg ute i en skog som föreställde en annan skog i en annan värld, och en brasa för att den vänskap som lett till bland annat den här bloggen skulle ta form. The rest is history... and cookies... with chocolate chips... and tea... and böghögs.
Om man ska sammanfatta fenomenet Johan med bara ord så blir mina val: Sköldpadda, dockteater, stubin, brasor, prosa, bröd, och llama. Han har som många människor en del bra sidor och en del dåliga, dem tänkte jag ta upp i en topmodernlista™:
Pros:
1. Johan har en förmåga att få dig att skratta även när du inte vill det.
2. Han har fantasi, vilket alltid är bra när man vill spela rollspel.
3. Han är enkel att tala om filosofi och psykolgi med, vilket är behövligt rätt ofta.
4. Hans hår fungerar ypperligt som fnöske.
5. Om man super ner honom har man flera timmar av unik underhållning.
Cons:
1. Johan bor för långt bort.
2. Han kan ibland lätt tappa humöret.
3. Han har en benägenhet att omvandla ALLA samtal till godis och sex.
4. Han har en lite för stor förkärlek till Johnny Depp filmer.
5. Han har högre bälte än mig i Karate.
Här kommer min hämnd. Ska vi snacka knarkarbilder så slår Johan allt motstånd.. eller mer rullar runt på marken omkring motståndet och garvar åt mossa.
Det var allt för detta första inlägg av SPaSP, See you again soon.
//Sad Panda
Johan är en trevlig, skojfrisk, och en smula homoerotiskt lagd person när det kommer till humorn. Han föddes för snart 19 år sen, vilket har lett till en hel del problem och en hel del skratt. Jag lärde för första gången lära känna honom i en liten håla i Sverige som kallas Bengtsfors, där vi inte lade särskilt mycket uppmärksamhet till varandra till en början. Det skulle krävas en resa på 40mil, en helg ute i en skog som föreställde en annan skog i en annan värld, och en brasa för att den vänskap som lett till bland annat den här bloggen skulle ta form. The rest is history... and cookies... with chocolate chips... and tea... and böghögs.
Om man ska sammanfatta fenomenet Johan med bara ord så blir mina val: Sköldpadda, dockteater, stubin, brasor, prosa, bröd, och llama. Han har som många människor en del bra sidor och en del dåliga, dem tänkte jag ta upp i en topmodernlista™:
Pros:
1. Johan har en förmåga att få dig att skratta även när du inte vill det.
2. Han har fantasi, vilket alltid är bra när man vill spela rollspel.
3. Han är enkel att tala om filosofi och psykolgi med, vilket är behövligt rätt ofta.
4. Hans hår fungerar ypperligt som fnöske.
5. Om man super ner honom har man flera timmar av unik underhållning.
Cons:
1. Johan bor för långt bort.
2. Han kan ibland lätt tappa humöret.
3. Han har en benägenhet att omvandla ALLA samtal till godis och sex.
4. Han har en lite för stor förkärlek till Johnny Depp filmer.
5. Han har högre bälte än mig i Karate.
Här kommer min hämnd. Ska vi snacka knarkarbilder så slår Johan allt motstånd.. eller mer rullar runt på marken omkring motståndet och garvar åt mossa.
Det var allt för detta första inlägg av SPaSP, See you again soon.
//Sad Panda
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
